Så var det faktiskt onsdag morgon. Betyder att det bara är två mornar till innan lite helg- å det gillas mycket.

Är så glad och lycklig just nu! Han är tillbaka så försiktigt och sakta i mitt liv igen, min bästa vän och min stora kärlek. Han ringde igår och vi pratade en bra stund…om allt och om att ses igen…om att jag ska få se hans hus, om att han skulle höra av sig ikväll igen…så försiktigt och sakta tar vi tillbaka vårat liv. Och ingen kunde vara lyckligare än jag. Den här gången vill jag att det ska bli rätt.

Jag är så förbannat lycklig, och jag vill bara att det ska hända naturligt…och det känns som det är precis där vi är idag.

Jag är bara så förbannat lycklig just nu!

Puss, älskar dig!

Och det räcker ju faktiskt att jag själv vet vad jag lyckats med.

För att sammanfatta utan att gå in på detalj har jag laddat och fixat. Känner mig nästan redo för vad jag väntar på…nästan…behöver lite mer tid.

Pendlar (som jag skrev i tidigare inlägg) mellan förhoppningar och pirr i magen till att falla mot botten. Men så bra som jag mår nu har jag inte mått på över en månad, så jag är fruktansvärt tacksam för vad jag känner och var jag är just nu.

Jag har lärt mig mycket sista tiden, jag har lärt mig att uppskatta och att se skillnader mot vad jag har idag och vad jag skulle kunna ha. Jag vet att ingenting är långvarig lycka utan engagemang och jag vet att lycka kan vara något annat än att sväva på små moln. Jag har lärt mig så mycket, och jag tror att jag vet varför jag varit tvungen att lära mig det här…jag vet ju att mina tankar inte befann sig där – jag förstod inte, fast jag trodde – bara för 1,5 månad sen. Jag har varit tvungen att landa här. Det har varit en tuff resa, det har många gånger gjort så ont så jag varit nära att ge upp, rasa helt och aldrig mer resa mig igen. Det har gjort ondare än någonting tidigare i mitt liv. Och kanske just därför har jag lärt mig något.

Jag hoppas jag får en ny chans…eller att jag får börja om från början..från där jag är idag.